I senaste debatten mellan oppositionens ledare Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i programmet ”Rakt på med KG Bergström” fick de båda frågan: ”Vem är Sveriges bästa statsminister genom tiderna?” Att Mona utan några större funderingar svarade att hon inte kunde välja mellan Per Albin eller Tage Elander, några av svensk 1900-tals största politiker, var ingen större överraskning. Desto mer intressant är valet som statsministern gjorde. Hans favorit var nämligen Arvid Lidman. Detta gav mig definitivt en funderare, jag kan gå med på att A.L var en av reformatorerna som försökte omvandla det gamla ultrakonservativa högerpartiet till ett demokratiskt parti i tiden efter demokratins genombrott i Sverige, och att han aktivt arbetad emot de fascistiska rörelserna skall han ha all heder för. Men, att statsministern ens kunde överväga att denna statsman, som under tiden för demokratins genombrott ständigt försökte motarbeta den demokratiska kamp som vänstern och liberalerna förde, skulle kvalificera sig till att vara den främste av dem alla? Det är för mig otroligt. Nåväl, nu har vår statsminister gjort sitt val, och det är väll dags att ta reda på vad denne A.L egentligen stod för.
Kombatanterna i KG Bergströms program fick aldrig en motfråga om vad som motiverade dem att göra dessa val, men jag spekulerar att om statsministern fick utrymme att försvara sitt val skulle han hänvisa till att det var A. L som reformerade högerpartiet i mer demokratisk anda, att han aktivt drev kampen inom högerpartiet mot nazism och fascism i densamma, men även att dennes ministärs slutgiltiga beslut att ”tillåta” den allmänna rösträtt var helt rätt i tiden och la grunden till en reformert utveckling i Sverige, i motsats till en revolutionär.
Med detta uppklarat är det dgas att se hur denne ”Sveriges genom tidernas bästa statsminister” egentligen handlade och tyckte. Allt material är hämtat ur A.Ls dagboksanteckningar, ”Historien om Sverige” del 9 av H Lindqvist och I Anderssons bok ”Arvid Lidman och hans tid”. Här är ett urval av A.L ståndpunkter och handlade i olika frågor:
1. Han röstade 1917 för ett förslag som Tyskland lagt fram om en gemensam Tysk/Svensk aktion i det då krigsdrabbade Finland, i detta avtal skulle Åland tillfalla Sverige.
2. I. Andersson beskriver i sin bok att A.L såg författningsfrågan 1918 (den som gav allmän rösträtt för män) som en ”svår kapitulation”.
3. Han var starkt emot avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan. Denna gjorde det möjligt för en rik person att få upp till 40 röster i kommunalvalet. Demokratiskt eller hur?
4. I debatten om författningsändringen 1918 ger han sin beskrivning av människans demokratiska rätt: ”Det finns ingen naturlig rätt att rösta”, det avgörande är ”statsnyttan”.
Självklart var det statsnyttan ur A.Ls perspektiv som gällde. Demokratiskt?
5. Utdrag ur A.Ls dagboksanteckning 4 oktober 1921, han diskuterar farorna i att socialdemokraterna skulle få majoritet i andra kammaren: ”en annan fråga där skada kan göras är på understöden åt de arbetslösa. ”Riksdagen har ju anvisat väldiga belopp härför, dels i form av stadsarbeten” Hm, känns tanken igen? Det är en fara att med statlig hjälp stimulera ekonomin, genom t ex arbetsutbildningar och stimulerande statligt insatser. Undrar om A.Ls hade understött vår borgliga regerings beslut att ta bort 10 000 platser i arbetsutbildningarna sedan valet 2006? Historien går igen...
6. Han ville tvinga norrmännen att stanna kvar i unionen under krisåret 1905. För att lyckas med detta ville han avsätta ytterligare 100 miljoner till ”Sveriges försvar”.
7. Under slutdebatten om införandet av den allmänna rösträtten sade Lindman: ”Att få rösträtt är icke någon rätt vare sig för den ena eller andra. Den avgörande frågan därvidlag är statsnyttan. Är det verkligen nytta för staten att dra in kvinnorna i det politiska livet och är det till nytta för dem? /=/ Kvinnans förnämsta uppgift ligger nämligen i hemmet.”
8. Han stödde den s.k ”Munckiska kåren” när dennes chef Bror Munck blev polisanmäld för olaga vapeninnehav. Privat skyddskårer var visserligen inte olagliga i Sverige på tidigt 30-tal, men i denna, som bildats i högerkretsar i takt med att vänsterskräcken växte, användes även 500-600 vapen insmugglade från Tyskland. Detta skedde i tiden efter skotten i Ådalen. Lindman försvarade detta med att den bildats ”i renaste uppsåt” under en tid då det fanns ”en så överhängande fara för den lagliga ordningen”. Klasskampen var synligare då, och Lindmans plats var inte på småfolkets sida i alla fall.
Nåväl, detta är bara några av de godbitar som A.L levererade under sin tid i politiken. Vår stadsministers kandidat till ”Sveriges bästa Statsminister”. Dock skall man ge A.L en eloge för sin framsynthet. I dagboksanteckningarna skriver han nämligen att enda sättet att hindra en socialdemokratisk regeringsledning och ”faran” av vad en sådan skulle åstadkomma var om alla borgliga partier gick till val tillsammans. Detta förutsåg han redan 1921, även om det gick 85 år innan detta infriades så fick han rätt. Tydligen har Reinfeldt fått viss inspireration av sin favoritstatsminister. Återstår nu att se om han inför 2010:års val föreslår en invasion av Åland, nyskapande av unionen med Norge samt upprättandet av 40-gradiga valkretsar. Har man en idol skall man ju finna inspiration av denne. Och historien upprepar sig ju som vi alla vet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar